Bach goes celestial

David Tabacaru (Paris)

Program

Johann Sebastian Bach (1685–1750)

Pièce d&rsquoorgue BWV 572

César Franck (1822–1890)

Prière

Charles-Marie Widor (1844–1937)

Symfoni nr 6 op. 42

I. Allegro

II. Adagio

III. Intermezzo

IV. Cantabile

V. Final

Denna kväll rör sig musiken mellan bön mystik och himmelsk prakt i den franska orgeltraditionens tecken med Johann Sebastian Bach som lysande utgångspunkt.

Kvällen inleds med Bachs Pièce d&rsquoorgue – ett tredelat verk som ofta kopplas till treenigheten. Den snabba öppningen svävar nästan tidlöst innan musiken fördjupas i en eftertänksam mittdel och slutligen mynnar ut i en strålande och högtidlig avslutning.

Ur detta &rdquohimmelska&rdquo landskap stiger César Francks Prière – en innerlig bön ur hjärtat av den franska orgelrepertoaren. Musiken rör sig mellan sårbarhet och hängivenhet med en stilla mystik som aldrig riktigt finner ro.

Kvällen kröns av Charles-Marie Widors sjätte orgelsymfoni – en monumental femsatsig resa där orgeln får blomma ut i full symfonisk prakt. Här varvas lyriska drömpartier med mäktiga tutti-avsnitt som om himlen själv öppnade sig över lyssnaren.

The evening opens with Johann Sebastian Bach&rsquos Pièce d&rsquoorgue &mdash a work in three parts reflecting the Holy Trinity. The opening Très vitement hovers in an almost timeless space before the music deepens into a weighty contemplative middle section and finally rises toward a radiant and solemn resolution.

From this celestial realm emerges César Franck&rsquos Prière &mdash a yearning prayer from the very heart of the organ repertoire. Like a soul in quiet dialogue with the divine the music moves between vulnerability and devotion suffused with a mysticism that never quite finds rest and a longing that is never fully appeased.

The evening is crowned by Charles-Marie Widor&rsquos Sixth Symphony &mdash a monumental work in five movements in which the full glorified splendour of the organ unfolds. From lyrical dreamlike passages to majestic outbursts of light and power Widor carries the listener toward something vast and overwhelming as if heaven itself were opening.

An evening of longing beauty and the ineffable &mdash music that reminds us that there is something beyond the transient.